Kenneth Winsborg

Det kanske kommer som en överraskning för en del makthavare – vägarna är i första hand inte till för att plocka hastighetsböter från tidspressade husmödrar.

Vägarna finns därför att de behövs för att transportera gods och människor. Vi och alla våra varor och saker är helt beroende av vägnätet. Detta är så självklart att vi knappt tänker på det . men risken är att det självklara glöms bort när det i media och mellan politiker och tjänstemän nästan bara diskuteras om tåg, bussar, kollektivtrafik, flyg, fartygstransporter, flygplats- och hamnavgifter. För många beslutsfattare verkar det komma som en överraskning när det går upp för dem att 90% av persontransporterna sker på vägarna. Det är för många högdjur omtumlande att tvingas inse att 80% av alla persontransporter sker helt utanför den skattefinansierade kollektivtrafiksektorn. Man har blivit hemmablind . och tror att den egna världsbilden med taxor, busslinjer, järnvägssträckor och alibiprat om miljön har någon större relevans för majoriteten av svenskarna.

När det gäller den omhuldade kollektivtrafiken är man inriktad på effektivitet, tidsbesparing och har anammat ett transportlogistiskt tänkande. Man planerar och beslutar så att resandet skall gå snabbt . så snabbt det överhuvudtaget är möjligt och gärna också så bekvämt som möjligt. Snabbhet och bekvämlighet prioriteras framför säkerhet och ekonomi. Men bara när det gäller kollektiva transportlösningar. När tågkatastrofen i Nosaby väl hade inträffat (sept. 2004) tog för en gång skull t o m några medier upp att de lokalt boende tyckte att det var konstigt att personbilar (på 1 ton) av säkerhetsskäl var tvungna att begränsa sin hastighet till 30 km/tim när tågen (2-300 ton) på den parallellt gående järnvägen kör lagligt i 160 km/tim.

Oskyddade trafikanter är bara ett hinder och blir i värsta fall beklagliga olyckor . som dock måste offras för vissa människors framkomlighet och snabba bekvämlighet i kollektivtrafiken

Biltrafiken utsätts för helt andra krav. Bilarna skall ha fungerande bromssystem som gör att fordonen kan stoppas innan de träffar en uppdykande fara i form av folk, fä och annat någon kilometer längre fram.

Dessa krav ställs inte på den spårbundna kollektivtrafiken.

Biltrafiken hastighetsanpassas så att olycksriskerna minimeras vid olika typer av väg/gatumiljöer.

När det gäller den spårbundna kollektivtrafiken är det hög hastighet och god framkomlighet som prioriteras högst. Spårfordonen har inte ens bromssystem som kan stoppa fordonen. Om en långtradare påträffas med samma bromssträcka som ett tåg blir det omedelbart körförbud och trolig körkortsindragning för vårdslöshet i trafik.

Ett bra vägnät, ordentligt utbyggt och rätt underhållet, är kanske den viktigaste infrastrukturuppgiften som åvilar landets styrande (riksdag och regering). Nu ser det ut som om de flesta av de få nu pågående utvecklingsprojekt som drives skall omformas för att uppfylla alla andra mål än bekväm och snabb framkomlighet. Vajerräcken är ett nytt tragiskt exempel på kapitalförstöring som drivs, igen med säkerheten som alibi men .bortdribblade. specialskatter som egentlig orsak.

I stället för att ta bilisternas inbetalda skattepengar och bygga bra och trafiksäkra separerade vägar där det också går att åka snabbt och bekvämt . delar man av befintliga vägar i mitten av vägbanan med en vajerkonstruktion som i många avseenden är livsfarlig. Vajerräcke är inte ens acceptabelt som halvsäker nödlösning. Det är rent livsfarligt för motorcyklister och duger inte heller när tunga fordon är inblandade. Hittills har man . felaktigt . påstått att det är utomordentligt bra för vanliga personbilar. Det är inte heller sant. Flera olyckor har visat det. Även personbilar har kört igenom vajrarna och kolliderat med mötande fordon.

Katastrof för effektivt trafikflöde.

En mycket betydelsefull effekt av denna verksamhet är att trafikflödet görs ineffektivare. Flödet blir ineffektivt långsamt då det under stora delar av färdvägen inte går att köra om långsamgående fordon. Det allra mest besvärande ar att t o m en enkel olycka eller ett obetydligt fel på ett enda fordon i praktiken kan stopp trafiken på den med vajerräcken avspärrade vägen. För att inte tala om vad som händer vid kraftigt snöfall.

Med vajerräcken på 2- och 3-filiga vägar bygger man alltså bort en stor del av effektiviteten (möjlighet till snabbt trafikflöde) och reducerar risken något för vissa typer av olyckor. Vajerräcken är ett monument över att vi bilister är överkörda, grundlurade och inte är organiserade så att vi med kraft och framgång kan opponera mot misshushållning med specialskatterna.

Kenneth Winsborg

Denna månadskrönika har, i förkortad version, varit publicerad som debattartikel i Blekinge läns Tidning fredagen den 6/8 2004.

HETS MOT FORDONSGRUPP

Miljödepartementet har – oombedda? – arbetat fram ett märkligt förslag om att vissa fordon, som man tydligen inte tycker om, skall straffas med fyrdubbel fordonsskatt.

Det borde införas någon typ av kännbar bestraffning för välbetalda statstjänstemän som konstruerar uppenbart idiotiska förslag. Varför skall skattefinansierade höginkomsttagare tillåtas snickra ihop byråkratiska missfoster som gör folk förtvivlade och sänker tilltron till hela den demokratiska processen. Dessa ”departementspellejönsar” borde få körförbud i sin verksamhet.

Nu har det kommit fram en riktig ”brorduktigbesservisser”-utredning som tydligen vill lösa världsproblemen genom fyrdubbel skatt på ”stadsjeepar” i Sverige. Denna gång är det en ny variant på bilhat. Förslaget siktar in sig på att klämma åt fyrhjulsdrivna nyttofordon som kan transportera hela familjer och dra släp även på oländiga vägar. En fordonstyp som är mycket användbar i ett glesbygdsland med uselt och eftersatt vägunderhåll. Hur detta förslag kan ha tagit form i någon byråkrathjärna är väl obegripligt för normalt konstruktivt tänkande människor som själva fixar sin försörjning. Men om man har studerat den politiske tjänstemannaelitens härjningar på skattesidan tidigare är det inget som förvånar längre.

Att vissa arter som företrädesvis häckar i Stockholms innerstad odlar ett bilhat det vet vi sedan länge. Om man har sitt arbete, sin bostad, sina favoritkrogar och större delen av sina likasinnade vänner i Stockholms innerstad eller möjligtvis på skattesubventionerat tunnelbaneavstånd – ja då begriper man inte att bilen är de flesta familjers nödvändigaste hushållsmaskin.

Troligtvis har förslaget att klämma åt terrängbilarna en upprinnelse i vanlig avundsjuka – eller förtrödenhet – som man säger i Skåne. .Eftersom jag inte tycker om de här bilarna, inte vill ha eller inte har behov av en så skall minsann inte någon annan heller få ha dom – inte ostraffat i alla fall. Mer eller mindre stora terrängbilar har väl skymt utsikten från Café Opera eller stört miljön vid någon pittoresk uteservering.

Det kan också vara så att någon ”störd” chef beordrat sina underlydande småbyråkrater att snickra ihop något – straff – för folk med visst bilintresse och att det informella utredningsdirektivet formulerats ungefär: ”Se till att klämma åt dom där medelsvenssönerna som tror att dom är något genom att åka omkring i för stora plåtlådor här i stan. Utforma det så att vi får in några hundra miljoner i skatt. Hitta på lite trafiksäkerhetsargument och krydda sen med miljö” det är fortfarande medialt gångbart . och kolla inga fakta för då spricker logiken. Ös på med de vanliga flosklerna om oskyddade trafikanter och växthuseffekt . för då köper journalisterna förslaget som ansvarsfullt..

Förhoppningsvis kan vi få detta förslag stoppat redan innan det går till riksdagen. Om tillräckligt många reagerar och talar om att vi tycker att detta är renodlad idioti så drar säkert regeringens strateger öronen åt sig och inser att miljödepartementet dels gått för långt och dels rent sakligt åstadkommit ett dåligt förslag.

För det första existerar inte fordonskategorin ”stadsjeep”. Det är ett ord konstruerat och använt av motståndarna till denna typ av fordon. Den största andelen av dessa fordon används utanför staden. Det är människor som behöver ta sig fram säkert, stabilt och ofta med släp som har dem. I många fall är de stora . för att rymma en hel familj. Den egentliga beteckningen skulle vara .familjedragbilar. om de nu speciellt måste klassificeras – vilket det faktiskt inte finns något behov av. Men även dom som bor i stan har ju rätt (i alla fall ännu så länge) att äga ett sådant här fordon. Man stannar ju inte vid stadsgränsen och byter till en liten Polo för att tillfredsställa någon grönsaksextremists utsikt från Café Opera.

Sedan finns det naturligtvis också dom som skaffar en sådan här bil därför att de är intresserade av bilen eller tekniken eller för att de tycker att det är roligt och tillfredsställande att ha en sådan bil. Inte heller denna kategori bör straffas i ett normalt rättssamhälle. Det skulle väl då kunna kallas ”livsstilsbil”. Men vad har myndigheter och stat för anledning att bestämma vad folk skall lägga sina pengar på? Skall flera årliga skidsemestrar, exotiska resor till Bali eller Maldiverna, lyxiga restaurangbesök eller importerad dyr konst vara tillåtet men en intressant bil förbjuden?

Växthusgaser då? Ja – vi importerar el från kolkraft utan att naturintressena reagerar eftersom vi inte har utnyttjat våra utsläppsrätter – då kan de ju glömma gläfset mot någon 4WD.

Bensinförbrukning? En vanlig liten standardbil med familjens alla semestercyklar på takräcke och dragkrok spräcker alla snålkörningskalkyler – förbjud cykeltransporter också kanske?

Krockrisker och oskyddade trafikanter? Vem vill cyklisten helst bli påkörd av – en Landrover eller en betongbil på väg till Citytunnelbygget? En av de största cykelförespråkarna jag känt blev överkörd och dödad av stadsbussen på väg hem. Förbjud kollektivtrafiken också? De som kör dessa fordon släpar runt onödigt mycket plåt i förhållande till persontransportnyttan i stan – påstår man. Vad säger man då till nästan tomma stadsbussar? Ännu ett argument mot kollektivtrafiken.

Hur skall dess Familjedragbilar klassas för att hamna i 4 gånger så hög skatt kategorin? Fyrhjulsdrift permanent eller inkopplingsbar i kombination med viktgränser? Flak? Minibussar med fyrhjulsdrift. Terrängbilsutseende även om det bara är tvåhjulsdrift. Eller skall man samla ett gäng avundsjuka departementstjänstemän som sitter och tittar igenom en bilderbok och klassificerar fordon efter fordon efter hur illa dessa tjänstemän tycker om dem och hur mycket skatt de därför skall ha?

Är skatten till för att avskräcka från köp och därmed minska den förhatliga företeelsen? I så fall tänker man också fel. De som verkligen behöver dessa fordon drabbas dubbelt . dels genom den i Sverige för höga bränsleskatten och dels pga. denna nya straffskatt. De som däremot köper bilen för skojs skull är ju så prisokänsliga att den årliga höjda skatten inte avskräcker. Statusen att äga en sådan bil ökar ju också i motsvarande grad.

Slutsatserna av alla dessa argument (och några till som strukits av utrymmesskäl) är att man återigen tar sig för pannan och mumlar .hur i helvete kan dom vara såna idioter.. Förslaget är i ett större perspektiv ännu värre en varje enskild dumhet. Det urholkar den övergripande tron på att vi har ett vettigt, logiskt och rättvist system för att styra landet i alla dess små detaljer. Denna nya idé . om den omvandlas till lag, ökar folks misstro mot överheten . byråkrater och politiker. Det ökar avståndet mellan politiska beslutsfattare och vanliga medborgare. Det är illa nog med de dåligt genomtänkta regler som finns . t ex dieselfordonsbeskattningen. Illa nog att Sverige och Finland som EU:s verkliga glesbygdsområde inte kompenserar sina invånare med lägre fordons- och bränsleskatter än övriga EU-medborgare.

Hjälp till att stoppa detta förslag innan det går vidare. Reagera till miljö- och skatte/(finans-) departementet och i pressen.

Terrängbilar är i alla olika former bra för Sverige. Demokratiskt styrelseskick är bäst för alla människor. Låt inte några avundsjuka pappskallar förstöra i smått som i stort. Och kom ihåg – det finns inget som heter – vad var det nu ”municipaljeepar”.

Kenneth Winsborg

Högsta politiska prioritet i Sverige . Asfalt! Det finns ett antal företeelser i det svenska samhället som är så märkliga att de tydligen inte ens får diskuteras. Omständigheter som är så .politiskt korrekta. att varje ifrågasättande betraktas som rent förräderi och inte får debatteras. Hastighetsgränser och specialdestinerade fordonsskatter är ett par exempel. Allra märkligast är kanske vår prioritering av några kvadratmeter asfalt. Låt mig förklara ett fenomen från en icke politiskt korrekt utgångspunkt.

Ofta får man en känsla av att det politiska systemet betraktar den enskilda medborgaren /människan som ett barn som skall ledas, utbildas, utvecklas och .korrigeras.. Detta givetvis oavsett medborgarens/barnets egentliga ålder. Vi har ett utpräglat storebrorsbeteende i Sverige . inte bara från regering och statliga myndigheter utan också från vår riksdag och större delen av partisystemet. Men om vi använder liknelser med barnuppfostran kan vi få en del .aha.-upplevelser. Oftast visar det sig i barnuppfostran att ungarna gör som de vuxna gör . inte som de säger. Om ett barn får information om att det är farligt att röka men ser att båda föräldrar, lärare och t o m doktorn faktiskt röker så är det inte så konstigt om tobaksindustrin till slut får en ny konsument trots alla tryckta varningstexter.

När förmaningar, texter och ideal säger ett men den vuxna förebilden gör ett annat så är det inte konstigt om denna dubbelmoral producerar en ny liten rökare.

Samma mekanismer fungerar i större sammanhang. Politiska företrädare från alla partier och alla nivåer predikar ungefär samma sak . viktigast är vården, skolan och omsorgen . där skall vi lägga skattepengar och resurser . det är dessa områden som är viktigast. Men hur ser verkligheten ut?! Jo det vet vi också. Gamla människor får tillbinga för många timmar i vårdsängen utan omvårdnad och utan tillsyn. Det kan gå dagar, veckor . ja månader innan det finns någon som har tid att ta ut dem en stund i parkens friska luft. I skolan kan mobbing och busliv förpesta en vek ung människas liv i år utan att någon .hinner bry sig.. Folk kan stå i operationsköer i månader . ja tom i år. När någon misstänker ett inbrott, hot eller ser vad som kan vara en misshandel . då kan det dröja timmar innan polisen har tid att komma . om dom alls dyker upp. Det kan bli att i efterhand få lämna en anmälan per telefon som efter en vecka resulterar i att ett massproducerat standardbrev dimper ner i brevlådan där det står att ärendet är nedlagt därför att det saknas gärningsman/spaningsuppslag/grund för vidare utredning eller hur den aktuella korrekta formuleringen råkar vara. Resultatet är i alla fal detsamma: De oskyldiga, oskyddade människorna känner sig svikna. Övergivna och utlämnade. Ingen har tid. Vi saknar resurser . säger alla med en mer eller mindre dold axelryckning . alltifrån polisen via kommun och riksdagspolitiker och upp till justitieministern.

Inom alla sektorer är det samma oriktiga och otillständiga undanflykter. Ingen har tid därför att vi saknar resurser. I ett land med världens högsta skattetryck borde varje byråkrat och politiker som använder floskeln .vi saknar resurser. rodna och börja undra vad de gör för fundamentalt fel som gör att .resurserna. alltid finns någon annan stans än där de borde vara.

Det finns ju områden där ingripanden, övervakning och samhällelig reaktion är i stort sett ögonblicklig. Det finns ett antal människor som kan vittna om hur snabbt det går att bli utsatta för samhällets missriktade omsorger om man råkat slänga fel plastförpackningar i fel återvinningscontainer.

Men det mest slående exempel på totaleffektiv övervakning, ingripande och samhällsomsorg är ändå asfalten. Vanliga människor får en konstig känsla av dubbelmoral från samhällets sida när gamla, sjuka, handikappade, barn, brottsoffer och andra uppenbarligen prioriteras som mycket oviktigare än 10m2 asfalt. Det är inte fråga om dagar, veckor, månader eller år innan asfaltytans omvårdare dyker upp.

Runt de ovärderliga nästan kommunalt kultförklarade 10m2 asfalt finns en organisation uppbyggd som vida överträffar både vad polis, äldrevård, skola och sjukvård har lyckats med. På oftast bara några minuter har vår uniformerade samhällsrepresentant dykt upp för att se till att allt står rätt till inom de 10 kvadratmeterna asfalt. Inga väntelistor här, ingen förklaring om att .tyvärr räcker inte våra resurser till.. De flesta människor har nog inte tänkt färdigt runt detta fenomen. Organisationen är ju ett föredöme för all annan samhällstjänst, Tänk om åldringar, barn och för att inte tala om brottsoffer skulle kunna lita på att uniformerade omsorgsarbetare frän samhället skulle dyka upp så snabbt som vad gäller 10 m2 asfalt. Själva organisationen visar ju att det går att ha total kontroll och snabba ingripanden.

Parkeringssystemet är ju så till den milda grad effektivt att det räcker att lämna bilen någon minut för att gå och växla pengar till aktuell automat . så har den uniformerade myndighetsrepresentanten varit framme och sett att .allt stod inte rätt till.. Tänk den dag då gamla, barn och sjuka fick samma status som 10m2 asfalt. En inbrottsdrabbad lägenhet, stuga eller bil skall vi naturligtvis inte våga jämföra med. 10m2 skall kanske utnämnas till Sveriges nya gud . att tillbedja. Det verkar ju vara det mest prioriterade som finns i landet.

Något måste vara fel när allt det som framhålls som viktigt inte får uppmärksamhet och omvårdnad på timmar, dagar och veckor när 10m2 asfalt nästan får omedelbar tillsyn.

Vi väljer politiker för att de skall prioritera. Majoriteten av svenskarna prioriterar inte omsorgen om 10m2 asfalt högst av allt. Någonting är fel! Den rent ut sagt idiotiska prioriteringen av 10m2 asfalt är en av grunderna till att vanligt folk misstror det politiska systemet.

De politiker som inte förstår liknelsen med barnuppfostran utan börjar svamla om att .det är ju ett annat system än polis och sjukvård, det är kommunalt och täcker sina egna kostnader. (och ger dessutom ett kraftigt överskott i kommunens kassa), – dom har gjort sig förtjänta av rent förakt för att inte förstå sammanhangen runt varför folks tilltro sviker och hur mekanismen fungerar.

När bilen blir stulen kommer ingen. När mamma blir sjuk får man vänta i timmar. Men glömmer man i kalabaliken efter inbrottet eller sjukdomen att mata p-mätaren står en uniformerad representant för den samhälleliga omvårdnaden där inom någon minut. När 10m2asfalt i praktiken värderas över allt annat är det dags att tänka om.

Kenneth Winsborg

Mytbildningen om hastighetens betydelse och hyckleri om trafiksäkerhet Nu lagom till midsommar och semester kommer de att breda ut sig i tidningar och andra media ”pekfingerlakejerna”. En hel flock skattebetalda ”ajabajaförmyndare”. rycker alltid ut så här års för att uppmana till ”trafiksäkert beteende”. Nästan alla budskap går ut på att skuldbelägga de enskilda bilisterna och uppmana vanliga medelbilister att köra ännu saktare! Den här mediapropagandan är i första hand till för att blanda bort korten. I stället för att ta itu med de riktiga trafiksäkerhetsproblemen ägnar sig ”förmanarna” åt avledningsmanövrer och skenproblem. En del gör dessa skenmanövrar för att de är betalda eller beordrade att göra det. Andra sprider vidare ”desinformationen” av ren okunskap eller för att de verkligen har gått på myterna – om bl.a. hastigheter och olycksrisker. Verkligheten är inte alltid trevlig – men låt oss snabbt och skoningslöst reda ut hur det faktiskt förhåller sig:

Utveckling och framsteg i stället för neddragning och frustration

Vi behöver tiodubbla vägbyggandet och höja fartgränserna i stället för att satsa pengar på idiotprojekt (järnvägar) och skenmanövrar (hastighetskameror, vajerräcken och 3-fältsvägar)

Den nuvarande svenska trafikdebatten är ett enda stort hycklande där bara politiskt korrekta floskler förs fram.

I dag satsas de största resurserna på järnväg och fartdämpande åtgärder. 3% av svenskarnas transporter sker med SJ. 90% av våra persontransporter sker på vägarna. SJ skall införa höghastighetståg och Sverige har EU:s lägsta fartgränser. Det är kapitalförstöring och ett hot mot arbetande människor.

För att vi skall få et samhälle som utvecklas, ett näringsliv som producerar och ökat välstånd behövs bättre vägar, mer vägunderhåll och högre hastigheter. Det är den enskilt mest effektiva åtgärden för att få fart på Sverige.

Vägnätet är landets blodomlopp. Högre hastigheter ger syre till hela systemet. Att korka igen systemet med farthinder, feta fortkörningsböter, för låga hastighetsgränser, vajrar och annat skrot leder till välfärdsinfarkt.

Sverige är ett av EU:s mest utpräglade glesbygdsområden. Det måste vi kompensera för – bl a genom mer resurser till vägarna än genomsnittet i EU, högre fartgränser och lägre bensinpris.Annars blir vi omkörda och bortdribblade.

Den svenska befolkningen vill inte halka ner i välfärdsligan för att politikerna skall leka med tåg för folkets surt ihopslitna skattepengar.

Bilen är den enskilt absolut viktigaste delen av Sveriges transportsystem. Bilen är de flesta familjers viktigaste hushållsredskap. Bilismen måste främjas inte motarbetas av gumliga politiska skäl.

Pengarna för att fixa nödvändiga förbättringar finns. Det räcker att hälften ( 50% ) av alla specialskatter på bilar och bensin går oavkortat till vägbygge så har vi en västeuropeisk vägstandard inom 10 år.

maj 2004

Kenneth Winsborg